Author: Linn Hansen

Bild: Linda Scherqvist Vad är det att vara hipster? Hur ser hipsterkulturen ut egentligen? Tofsen har fått en exklusiv intervju med två hipsterexperter, som har invigt oss i hur den inre kretsen ser ut, långt bortom uppvikta byxkanter och platåskor. I ett rum på Chalmers Studentkårs kårhus möts de, våra intervjuare och de intervjuade. Intervjupersonerna har gått med på att vara helt öppna i utbyte mot att deras riktiga namn inte nämns i texten. Vi ska alltså kalla dem för Claudia och Josefin. Egentligen heter de något helt annat. Den stora frågan ställs med en gång: Vad är en hipster? Det är en cool person, säger Josefin. Någonting man eftersträvar att vara. Claudia håller inte med. De kommer snabbt att diskutera den lilla uppvikta mössan som var inne förra hösten. Tack gode gud för att den inte är inne längre, menar någon. Det ska bli roligt att se vad säsongens hipsters har på sig, kommer de i alla fall överens om. Hipstermodet är alltså inte en fast punkt i världsrymden – det rör sig värre än, kanske något annat, mode. Så fort en hisptertrend har nått mainstreammodet är den passé. Slut. Ute. Claudia förklarar om det, och om sin syn på hipstervärlden: – Min definition av hipsters är att det finns två typer: det finns urhipsters och de som följer den andra gruppen. Det finns alltså trendsättande hipsters och följande hipsters. Resonemanget utvecklas. Ett litet antal personer styr alltså trenden, vilket är de som Claudia kallar urhipsters. När trenden når ut i samhället, till modebloggar och klädaffärer, då har trenden tagits över av dem som är mainstream. Hipster är allt däremellan. De försöker följa urhipstrarna, medan de flyr undan det som hunnit bli mainstreamtrendigt. Resultatet är en ständig kamp om att vara på rätt sida trenden. Det blir inte enklare av att urhipstrarna byts ut hela tiden. De gamla faller bort, och nya ideal dyker upp. Det kan också vara en förklaring till att förnyelsen inom hipsterkulturen går så snabbt – när en ny individ tar över platsen som urhipster är det deras personliga stil som blir ”rätt” att följa. Det går i arv, utan någon form av gen, förklarar Claudia. Men, menar vår intervjuare, jag hade en föreställning om att hipsters var människor som var väldigt, väldigt, väldigt rädda för att smälta in och därmed behövde hävda sin individualitet något sjukligt. Är det en fullkomligt felaktig analys? Ja, svarar Claudia. Det handlar mycket mer om avståndstagandet från allt som har ”mass appeal” än att uttrycka sin individualitet. Så vad är det som gör dem till hipsterexperter? Josefin är en aktiv del av Göteborgs inre hipsterkrets. Claudia är mer avståndstagande till kulturen nu, men fastän det sitter långt inne att erkänna så var hon en del av hipsterkulturen hon också – i alla fall fram till för två år sedan, när hon bytte livsstil och lämnade hipsterkretsarna. Så låt oss gå några år tillbaka i tiden. Claudia gick på en prestigefull designskola i Paris. Hon hade flyttat dit ensam efter gymnasiet. Under tiden på designskolan definierar hon sig som hipster, och hon levde ett hårt liv. – Jag festade väldigt mycket och jag tog mycket droger och drack väldigt mycket, berättar hon. Jag lyssnade på en speciell typ av musik och eftertraktade att lära känna vissa människor. Sen hoppade jag av skolan. – Var du för cool för skolan, skämtar en av våra intervjuare. – Absolut. Jag tyckte att den var lite ”under” mig, vilket är absurt, men jag tyckte det då, svarar Claudia. Så hon åkte hem till Sverige igen, och arbetade för en modedesigner i Stockholm. Där jobbade hon mycket med modeveckor, och än en gång handlade det om vem man kände, vilka klubbar man gick på och var man bodde. Det var väldigt, väldigt viktigt att bo på Söder, så därför gjorde hon det. Att vara hipster är inte att ha på sig vissa kläder, understryker Claudia, det är en hel livsstil. Som studerande hipster är det populärt att läsa kulturvetenskap, säger Claudia. Eller mer generellt: sånt som du inte kommer bli något av. Sen ska man jobba som barista eller butiksbiträde. Bartender skulle kanske också kunna fungera, men det är för uppstyrt, menar Claudia. Man kan inte vara ute och festa på kvällarna om man jobbar då. Så en hipster kan inte leva hur som helst, och hen kan definitivt inte gå på vilka klubbar som helst. Claudia och Josefin är överens om att det bästa för en hipster är att gå på svartfest, alltså en privat klubb som säljer alkohol utan utskänkningstillstånd. För att komma runt det juridiska problemet används en gästlista, eftersom festen då blir ett slutet sällskap. Det är bland annat just det som gör svartfesterna till hipsterställen – man måste stå på en lista för att komma in. Man måste känna någon som bjuder in en. Det blir alltså en belöning för de mest hängivna hipstrarna att komma in, när de har tagit sig in i ”rätt” bekantskapskrets. Helst ska stället vara svårt att hitta till också. – Känslan ska vara att det är otillgängligt, menar Josefin. Det finns alltså en hög grad av osäkerhet kring festerna. Kommer jag hitta dit? När är nästa fest? Kommer jag gilla musiken? Människorna? Men det finns också andra saker som varierar. – Det finns skillnader på vilka som är bra svartfester, börjar Caludia. Vissa fester är såna och sen är vissa enbart… alltså droger är en stor kultur i detta om vi ska vara ärliga. If you can grow it you can smoke it, säger Claudia är hennes regel, men det är många som inte följer den. Som Claudia och Josefin uttrycker det: ”det är väldigt mycket vita droger –allting som ’you can’t grow’”. Men inte kokain, säger Claudia bestämt. Det är för mycket ”Avenyn”. Det är tydligt att kulturen försöker ta avstånd från det som är populärt. I sin kamp mot mainstreamfloden har hipstrarna till och med återuppväckt den gamla utomhusravekulturen. – Det finns ingenting man kan göra som är mer ohipster än att gå till Avenyn, konstaterar Josefin. Samtalet glider tillbaka till vem som är hipster. Om nu hipster är en elitistisk kultur, kan då kultureliten vara hipsters? Josefin säger nej. Finkulturen rör sig på en annan nivå. Hipster är en elitkultur, men de är – som Josefin uttrycker det – eliten inom fulkulturen. Och där är vi tillbaka till ett tidigare diskuterat problem: man ska höra till eliten, men man får inte bli känd. Det verkar alltså som att man klarar sig ”bäst” inom kulturen om man ligger nära den gruppen av urhipsters som driver kulturen framåt, utan att vara en del av själva gruppen. Men det är inte en enkel plats att leva på. För att behålla sin plats måste man hela tiden ta till sig den nya stilen, de nya reglerna och det nya stället att vara på. – Det är supermycket regler, avslutar Josefin. Man måste hålla sig à jour annars så är man död.