Den här kategorin används för att markera att innehållet kommer från tidningen
KRÖNIKA Föreställ dig att få allting serverat på ett silverfat i 18 år: mat på bordet, tak över huvudet, tre olika spelkonsoler i sovrummet, pengar till kläder och underhållning, gymkort och Spotify-premium.
Kalla det privligierad eller bortskämd men så
lever de flesta barnen och ungdomarna i Sverige. Jag inkluderad. När allting gick som det skulle var nästa steg studenten, som gick av bara farten. Det var mest inför livet efter studenten som oron långsamt smög sig fram. Vad skulle man göra? Börja jobba och fortsätta bo hemma hos föräldrarna? Nej, jag ville plugga vidare. Direkt. Jag sökte ett tekniskt program och kom in på Chalmers. Här skulle nog de flesta hoppa av glädje, men jag var orolig. Orolig över att mitt hem och familj befinner sig nere i Skåne, och att jag nu ska flytta upp till en helt ny stad, ny skola och skaffa nya vänner. Det var verkligen ett stort steg att ta. Annars kanske det skulle sluta med att jag bor hemma tills jag är 40 år gammal och det ville jag inte.
Sommaren försvann och plötsligt stod jag bland tusentals folk i färgglada tröjor, väskor och overaller. Är det dessa som jag kommer att stöta på de kommande 5 åren? En pirrig känsla uppstod. Om det var nervositet eller förväntan, det visste jag inte men någonstans innerst inne visste jag att det skulle bli de fem mest spännande åren jag någonsin skulle få uppleva. Dagarna gick och klädhögen blev allt större och magen klagade allt mer. Det är dags att börja ta ansvar och tvätta kläder samt äta annat än bara makaroner och köttbullar. Jag tog tvättnycklarna och bokade tvätt. Jag tog fram laptopen och kollade efter enkla recept. Långsamt men säkert samlade jag erfarenhetspoäng och levlade så småningom upp några nivåer. Efter ett tag lyckades jag både få hem nytvättade kläder och koka ris – samtidigt!
När det gällde skolan gick det inte lika bra. Tempot var helt annorlunda jämfört med gymnasiet och det tog inte lång tid innan jag tappade räkningen på hur många U jag samlat på mig. Vid sidan om fanns föreningslivet vilket jag gav mig in i och som faktiskt blev motivation till att fortsätta kämpa med kurserna. Jag insåg snart att jag inte var ensam om att komma från en stad långt från Göteborg. Jag var inte heller ensam om att kämpa med studierna. Gemenskapen växte för var dag som gick. Chalmerskulturen var nu en del av mitt liv och något som endast vi chalmerister har möjligheten att uppleva. När vännerna som valde att jobba och bo kvar hemma hos föräldrarna frågade mig hur jag hade det i Göteborg, gick det knappt att förklara hur det riktiga studentlivet såg ut. De förstod inte hur man kunde tycka skolan är “rolig” och att student- och föreningslivet kunde ge mer energi och motivation och inte bara suga ur en det sista. Jag nämnde att de går miste om en helt annan värld som är mer verklig och utmanande. De skrattade och sa att jag överdrev.
Men det kvittar för mig. För jag kände mig hemma.
Hemma på riktigt. Och jag ångrar ingenting
Danny Lam 
Jag nickar förväntansfullt inför det stora ögonblicket. Under en knapp timme har vi avhandlat formaliteterna över en bit mat: när han började på Chalmers, vad han pluggade, vilka föreningar han engagerade sig i och vad han jobbar med. Dagtid är han på group financial control på Volvo Cars och mer än så berörde vi inte ämnet. Hans passion är nämligen varken finanser eller bilar utan popcorn, och det märks tydligt när han nu tar fram tre sorter som jag ska få provsmaka. Jag har redan fått lära mig långt mer om popcorn än jag trodde det fanns att utreda, och då har vi ännu bara skrapat på ytan.
Bruno är kemitekniker och det känner jag nästan direkt på terminologin. Vi diskuterar ångtryck och värmeöverföring, vatten, olja, stärkelse, geler och skum när han berättar om hur popcorn fungerar. Nio bars tryck krävs det för att spränga kärnan, berättar han. Ungefär 180 grader då, svarar jag. Jag lär mig att den optimala temperaturen på oljan är ungefär 220 °C. För olja ska det vara. Kastrullpoppandets renässans är vad Bruno lägger sin själ i. Frågar man varför så får man det enkla och inte helt oväntade svaret:
– Jag älskar popcorn.
Älskat och poppat popcorn har han gjort redan sedan unga dagar.
– Jag brukade vara popcornansvarig på fredagkvällarna, säger han med det lekfulla leendet han hela tiden bär när vi pratar om hans passion. På Chalmers tog poppandet en paus. Allianceorkestret och sidostudier i företagsekonomi på Handels tog tid, och 2006 var han matchef i K6. När jag frågar om han serverade popcorn någon gång skakar han på huvudet. De vann CM i fest ändå, får jag höra. “Jag älskar att laga mat” yttras mer än en gång under intervjun, och inte bara av Bruno. Att inkorporera popcorn i matlagning är annars något han experimenterar med och uppmuntrar till. Examen tog han 2011 från masterprogrammet Biotechnology där han specialiserade sig på livsmedel, och då hade han även hunnit med ett år i Bobspexet Hannibal. Inte konstigt att det inte fanns tid för popcorn.
År 2013 ändra
des det när företaget WePoPoP skapades. Upprörd över det minskande sortimentet av kastrullpopcorn i butikshyllorna tog Bruno saken i egna händer och började importera kärnor, och det tog inte lång tid innan han märkte hur stor roll råvaran spelar. Eftersom de fluffiga snacksen är helt tillsatsfria så går det inte att fuska. Efter en popcornprovning med mästaren själv så är det också tydligt att det är skillnad på popcorn och popcorn färg, smak, form och konsistens skiljer otroligt mycket fastän vi bara tillrett dem i rapsolja och saltat lätt, och det är precis det här Bruno vill belysa. Vi smälter smör och socker och när kastrullens botten är täckt av en ljusbrun kolasås häller vi i majskärnor. Några minuter senare sitter vi återigen vid köksbordet och mumsar på något så ovanligt som söta popcorn, och det är gott.
Att popcorn går att variera nästan i oändlighet är också något som är nytt för mig, men vardag för Bruno. Kolapopcornen är bara ett exempel. Han tar regelbundet fram och provar nya kryddblandningar och recept och försöker sprida intresset för att gör mer än bara salta. Ett tips jag får lära mig är att ställa in de nypoppade kornen i ugnen en liten stund för att torka dem och göra dem mer krispiga, och man märker faktiskt skillnad före och efter.
En av popcornsorterna vi äter har en mycket märklig form. I stället för att fläka ut sig när de poppar som vanliga majskorn gör blir de nästintill sfäriska.
– Mushroomtyp, förklarar Bruno.
De vanliga kallas butterfly. Eftersom mushroompopcornen ser ut som små kepsar (jag tycker mer de liknar svampar) har han valt att kalla dem för Babe efter den kända basebollspelaren. Jämte Babe och de spanska, stora El Toropopcornen som smälter i munnen har vi sorten Moby Dick med sitt ljusa, lövtunna skal och mycket bleka utseende i poppad form.
– De flesta tänker på popcorn som vita, reflekterar Bruno, men nu ser man tydligt att de snarare är gula. Förutom Moby Dick, då, som ger en bra referensram för vad vitt innebär.
Företaget säljer popcorn på postorder i prenumerationsform. Sedan början av 2014 har snart två ton majskorn packats. Det blir sådär 80 kubikmeter poppat.
– Fyller nog lägenheten, säger Bruno för att poängtera hur mycket det faktiskt är.
Jag nickar.
– Det är en del.
Verksamheten, som tidigare sköttes i lägenheten, har flyttats till ett källarförråd tillika skyddsrum. Väggarna täcks av hyllor fyllda med popcornsäckar, kartonger, påsar och etiketter. I mitten står en stor popcornmaskin.
– Vår nya stolthet, ler Bruno och drar fram bordet den står på så jag ska se bättre och komma åt att ta en bild.
Den används mest till fest när man vill poppa mycket. En vanlig kastrull ger ju mer än man orkar äta ensam, något jag verkligen erfar under intervjun.
Vi skiljs åt utanför den tjocka ståldörren som han förseglar med ett kraftigt hänglås. Vi har skakat hand och sagt hej då, och jag har fått en liten låda med smakprover att ta med tillbaka till redaktionen. De andra kommer inte få träffa popcornmannen – det nöjet behåller jag för mig – själv men de kan i alla fall få följa med på hans fluffiga smakresa.
Text och bild: Simon Pedersen 
Arkitektstudenter är lite speciella människor som gillar att rita fina teckningar som de hänger upp på sin innergård. De är med största sannolikhet veganer och står för införandet av ordet “hen” i SAOL. Trots att sektionsfärgen är röd så är nationaldräkten svart polotröja.
Æ-tjejerna (ja, det är absolut uteslutande tjejer) kom inte in på Handels. De är samhällsbyggnads I:are – högljudda och finklädda köper de lunch varje dag. Oavsett vad man tycker om dem måste man hålla med om att de är snyggast på Chalmers.
Arkitektur och teknik. Dessa människor kan inte bestämma sig och därför väljer de linjen som är skitsvår att komma in på, och ut från. Typiskt ambitiösa människor. Trots att de läser teknik har de ingen respekt för funktionalitet; varenda chans att göra en rund form tas tillvara.
Datateknologen har onekligen lyckats med en sak, och det är att göra karriär av sin hobby. När de inte sitter i en källare och hackar allt på internet sitter de och super, står och super eller går och super. D:aren är orange och borde ha duschat. Igår.
Doktoranderna är de chalmeris- ter som gick ut från sina pro- gram och inte kunde (eller ville?) få ett riktigt jobb. Hela dagarna sitter de instängda på sina kontor och verkar ha glömt bort hur man festar. Måste man bli så seriös bara för att man fått lön? Är faktiskt trevliga, när de lämnar korridorerna.
E=EKAK. Samtliga E-killar (ja, det är absolut uteslutande killar) är bäst på att häfva øhl. Dessa serieläsare och kretskortslödare har stark sammanhållning och är trev- liga att festa med. Om du är på jakt efter en E:are ska du hålla utkik efter de praktiska elektrobyxorna med många dragkedjor.
Fysikerna har medvetet valt Chalmers svåraste linje för att visa sig smarta. Att dras till saker som oändliga dimensioner och annat skumt är ett tecken på starkt nörderi. F:are bor hos sina föräldrar, är totalt ointresserade av sitt utseende och tycker allra bäst om att spela schack.
Dessa låtsasingenjörer ses i all- mänhet ned på för att de inte orkar läsa en riktig linje, trots att de är sköna människor. Den typiska H:aren är osynlig. Dock finns en grupp rosa (seriöst, kan H:are ens stava till cerise?) skrikande människor som syns överallt. Och hörs. Överallt.
På I är det svårt att komma in och lätt att komma ut. Dessa stekare ska bli chefer allihop, men vet inte inom vad eller hur de ska ta sig dit. Med aktieportföljen i hand och kavajen perfekt matchad till slipsen eller blusen köper de lunch varje dag. I:aren är lite bättre än alla andra och mycket bättre än vissa.
IT:are är snälla människor som gillar att kramas, men till- bringar för mycket tid framför skärmen. Detta gör dem bleka och solskygga. Som blivande IT-supportarbetare kommer de ställa frågan “har du provat att starta om den?” hundra gånger om dagen medan de ångrar in- vesteringen i högskolestudier.
Kemister gillar att spränga saker. Faktum är att det är det enda de gör. De smy- ger omkring i labbrockar (som lätt misstas för bygg- rockar om det är säsong) och smäller smällare i korridorerna. Hade inte uppfattats som lika coola om inte “Breaking Bad” funnits.
Är inte de kemister? Eller? De är ju gröna. Lite. Jaja, okej, inte bara kemi, men typ. Smäller inte lika mycket grejer, utan består egentligen av jätteblö- diga tjejer som vill bota cancer och uppfinna nya mediciner mot allt farligt. Var Kf kommer in i det är det ingen som vet.
Maskinare är bilmekaniker som fattat att man kan få mer betalt om man pluggar lite matte också. Därför pluggar de. Som fan. De hänger mest med varann i sin fina studiehall vid sitt fina café och skålar i kaffe på pluggträffarna. Alla som börjar M får ett par hipsterglasögon och en rutig skjorta.
Sjöarna är överallt under mottagningen och när den slutar så försvin – ner de. Efter att ha blivit sjökaptener (allihop) så får de jobb utanför Sveri – ge och försvinner för gott. Sjö är Chalmers prak – tiska utbildning, lite som bygg var på gymna – siet, och folk beter sig därefter.
TD:are är snyggflummiga hipstrar som spenderar fem år med att bygga modeller med glasspinnar och piprensare. De pratar uteslutande om färger i form av sifferkombinationer och har som ambition att hela världen ska vara mattsvart eller kromad.
V:are vill bygga hus men inte spika själva. De är ett gäng perfekta svärmors – drömar som pluggar åtta till åtta men ändå hinner träna och laga egna nä – ringsriktiga matlådor. Alla V:are drömmer om att bo i ett hus som formgjutits av betong i en enda form – det ultimata mästerverket.
Z-teknologerna har hemliga planer på att ta över världen, ett whiskyproducerande land efter ett annat, vilket har lett dem till att börja plugga robotlinjen. Den populära snusnäs – duken är egentligen inte i syfte att se bra ut utan används för att kommunicera sitt sektmedlemsskap.
…eller? Är det så här det är? Det finns stereotyper för alla olika sektioner, men var kommer de ifrån? Självklart finns det folk på programmen som (delvis) uppfyller stereotyperna, men det kryl – lar också av dem som inte alls gör det. När vi tänker efter har vi nog alla träffat I:aren som är in – tresserad av samhällsbyggnad, elektroteknologen med börskunskaper som slår de flestas eller kemisten som spenderar fritiden på havet.
När folk frågar mig vilket program jag läser brukar jag be dem att gissa. Det har inte hänt hittills att de har gissat rätt på första försöket, och många gånger har de gett upp efter ett antal gissningar. Jag tycker att det, i det lilla, är ett bevis på att det inte finns fog för att kunna säga att vissa är si och andra är så. Nu är det ju inte en hemlighet att jag har gått tre år på I, så jag tänker prata lite om det eftersom det är det jag känner till. När vi började så kände vi inte varandra, så det är svårt att avgöra vilka vi egentligen var, men jag vill påstå att vi inte var färdiga I:are med aktieportfölj i hand, alla vi hundra-något som stod där på Götaplatsen första dagen med lila pappersfluga om halsen. Inte heller var vi det när vi gick ut, men jag vågar påstå att vi som grupp lutade mer åt det hållet. Jag tror att det handlar om att man som student omedvetet tar till sig en del av den bilden som andra verkar ha om en. Uppfyller lite av det som förväntas. Och jag tror att den bilden som man omedvetet tar till sig av till viss del sprids medvetet i det som slentrianmässigt kallas att skapa sammanhållning, speciellt under mottagningen. Jag tror också, eller vet, att det kan vara väldigt jobbigt att inte uppfylla stereotypen.
Att få sin personlighet dömd baserat på sin utbildning. Det skapar en känsla av att inte höra till och inte vara rätt. Det kan få en att tvivla på sitt val av utbildning fastän själva innehållet i den är rätt för en. Jag tycker att det är dags att börja fundera på vad vi säger om andra program, och inte minst om vårt eget program inför andra. Det är vi tillsammans som är ansvariga för att stereotyperna lever vidare.
Linn Hansen 
Bild: Linda Scherqvist
Vad är det att vara hipster? Hur ser hipsterkulturen ut egentligen? Tofsen har fått en exklusiv intervju med två hipsterexperter, som har invigt oss i hur den inre kretsen ser ut, långt bortom uppvikta byxkanter och platåskor.
I ett rum på Chalmers Studentkårs kårhus möts de, våra intervjuare och de intervjuade. Intervjupersonerna har gått med på att vara helt öppna i utbyte mot att deras riktiga namn inte nämns i texten. Vi ska alltså kalla dem för Claudia och Josefin. Egentligen heter de något helt annat.
Den stora frågan ställs med en gång: Vad är en hipster? Det är en cool person, säger Josefin. Någonting man eftersträvar att vara. Claudia håller inte med. De kommer snabbt att diskutera den lilla uppvikta mössan som var inne förra hösten. Tack gode gud för att den inte är inne längre, menar någon. Det ska bli roligt att se vad säsongens hipsters har på sig, kommer de i alla fall överens om.
Hipstermodet är alltså inte en fast punkt i världsrymden – det rör sig värre än, kanske något annat, mode. Så fort en hisptertrend har nått mainstreammodet är den passé. Slut. Ute. Claudia förklarar om det, och om sin syn på hipstervärlden:
– Min definition av hipsters är att det finns två typer: det finns urhipsters och de som följer den andra gruppen. Det finns alltså trendsättande hipsters och följande hipsters.
Resonemanget utvecklas. Ett litet antal personer styr alltså trenden, vilket är de som Claudia kallar urhipsters. När trenden når ut i samhället, till modebloggar och klädaffärer, då har trenden tagits över av dem som är mainstream. Hipster är allt däremellan. De försöker följa urhipstrarna, medan de flyr undan det som hunnit bli mainstreamtrendigt. Resultatet är en ständig kamp om att vara på rätt sida trenden.
Det blir inte enklare av att urhipstrarna byts ut hela tiden. De gamla faller bort, och nya ideal dyker upp. Det kan också vara en förklaring till att förnyelsen inom hipsterkulturen går så snabbt – när en ny individ tar över platsen som urhipster är det deras personliga stil som blir ”rätt” att följa. Det går i arv, utan någon form av gen, förklarar Claudia.
Men, menar vår intervjuare, jag hade en föreställning om att hipsters var människor som var väldigt, väldigt, väldigt rädda för att smälta in och därmed behövde hävda sin individualitet något sjukligt. Är det en fullkomligt felaktig analys? Ja, svarar Claudia. Det handlar mycket mer om avståndstagandet från allt som har ”mass appeal” än att uttrycka sin individualitet.
Så vad är det som gör dem till hipsterexperter? Josefin är en aktiv del av Göteborgs inre hipsterkrets. Claudia är mer avståndstagande till kulturen nu, men fastän det sitter långt inne att erkänna så var hon en del av hipsterkulturen hon också – i alla fall fram till för två år sedan, när hon bytte livsstil och lämnade hipsterkretsarna.
Så låt oss gå några år tillbaka i tiden. Claudia gick på en prestigefull designskola i Paris. Hon hade flyttat dit ensam efter gymnasiet. Under tiden på designskolan definierar hon sig som hipster, och hon levde ett hårt liv.
– Jag festade väldigt mycket och jag tog mycket droger och drack väldigt mycket, berättar hon. Jag lyssnade på en speciell typ av musik och eftertraktade att lära känna vissa människor. Sen hoppade jag av skolan.
– Var du för cool för skolan, skämtar en av våra intervjuare.
– Absolut. Jag tyckte att den var lite ”under” mig, vilket är absurt, men jag tyckte det då, svarar Claudia.
Så hon åkte hem till Sverige igen, och arbetade för en modedesigner i Stockholm. Där jobbade hon mycket med modeveckor, och än en gång handlade det om vem man kände, vilka klubbar man gick på och var man bodde. Det var väldigt, väldigt viktigt att bo på Söder, så därför gjorde hon det. Att vara hipster är inte att ha på sig vissa kläder, understryker Claudia, det är en hel livsstil.
Som studerande hipster är det populärt att läsa kulturvetenskap, säger Claudia. Eller mer generellt: sånt som du inte kommer bli något av. Sen ska man jobba som barista eller butiksbiträde. Bartender skulle kanske också kunna fungera, men det är för uppstyrt, menar Claudia. Man kan inte vara ute och festa på kvällarna om man jobbar då.
Så en hipster kan inte leva hur som helst, och hen kan definitivt inte gå på vilka klubbar som helst. Claudia och Josefin är överens om att det bästa för en hipster är att gå på svartfest, alltså en privat klubb som säljer alkohol utan utskänkningstillstånd. För att komma runt det juridiska problemet används en gästlista, eftersom festen då blir ett slutet sällskap.
Det är bland annat just det som gör svartfesterna till hipsterställen – man måste stå på en lista för att komma in. Man måste känna någon som bjuder in en. Det blir alltså en belöning för de mest hängivna hipstrarna att komma in, när de har tagit sig in i ”rätt” bekantskapskrets. Helst ska stället vara svårt att hitta till också.
– Känslan ska vara att det är otillgängligt, menar Josefin.
Det finns alltså en hög grad av osäkerhet kring festerna. Kommer jag hitta dit? När är nästa fest? Kommer jag gilla musiken? Människorna? Men det finns också andra saker som varierar.
– Det finns skillnader på vilka som är bra svartfester, börjar Caludia. Vissa fester är såna och sen är vissa enbart… alltså droger är en stor kultur i detta om vi ska vara ärliga.
If you can grow it you can smoke it, säger Claudia är hennes regel, men det är många som inte följer den. Som Claudia och Josefin uttrycker det: ”det är väldigt mycket vita droger –allting som ’you can’t grow’”. Men inte kokain, säger Claudia bestämt. Det är för mycket ”Avenyn”. Det är tydligt att kulturen försöker ta avstånd från det som är populärt. I sin kamp mot mainstreamfloden har hipstrarna till och med återuppväckt den gamla utomhusravekulturen.
– Det finns ingenting man kan göra som är mer ohipster än att gå till Avenyn, konstaterar Josefin.
Samtalet glider tillbaka till vem som är hipster. Om nu hipster är en elitistisk kultur, kan då kultureliten vara hipsters? Josefin säger nej. Finkulturen rör sig på en annan nivå. Hipster är en elitkultur, men de är – som Josefin uttrycker det – eliten inom fulkulturen. Och där är vi tillbaka till ett tidigare diskuterat problem: man ska höra till eliten, men man får inte bli känd.
Det verkar alltså som att man klarar sig ”bäst” inom kulturen om man ligger nära den gruppen av urhipsters som driver kulturen framåt, utan att vara en del av själva gruppen. Men det är inte en enkel plats att leva på. För att behålla sin plats måste man hela tiden ta till sig den nya stilen, de nya reglerna och det nya stället att vara på.
– Det är supermycket regler, avslutar Josefin. Man måste hålla sig à jour annars så är man död. 
Hade du ett trevligt jullov? Det var nämligen ditt sista, ditt sista riktiga jullov åtminstone. Som bekant ändras läsåret från och med nästa läsår från 36 veckors studier till det mer standardiserade 40 veckor. Som konsekvens slutar höstterminen i januari och LP2-tentor skrivs direkt efter lovet vilket gör det omöjligt att komma tillbaka utvilad, i praktiken knepigt att utnyttja plus/omtentaperioden och kommer troligen göra det svårare att LP2-tentorna på allvar.
Resultatet är något personer som den julhatande misantropen Ebenezer Scrooge från Charles Dickens kortroman En julsaga skulle kunna tycka om. Även om ett fåtal ser tjusningen i att gå och dra på tentaplugget under lovet snarare än att satsa ordentligt när förläsningarna fortfarande kan minnas, så skulle nog majoriteten föredra det gamla systemet på den punkten. Tittar man på de bättre lärosätena i världen så som exempelvis Caltech, ETH, MIT och Stanford har de givetvis tentamina innan jullovet.
Anledningen till att högskolan nu måste ändra antalet veckor ligger i hur bestämmelserna kring studiestöd är formulerade. Studier på heltid definieras ur studiestödssynvinkel som 40 veckor på ett år och det är snarare antalet veckor än antalet poäng som avgör. Till studieveckorna räknas läsveckor och självstudieveckor med tillhörande tentamen. Genom att lägga tentamina efter julen kan det däremot hela lovet räknas som studieveckor. Tidigare har Chalmers och andra lärosäten gått runt detta problem genom att rapportera 40 veckor till CSN trots att bara 36 veckors studier bedrevs. Argumentet var att studenterna här lästa in den extra veckan genom att läsa mer intensivt. Under CSN:s omfattande granskning av utbetalningar våren 2010 upptäcktes dock detta och flera ingenjörsstudenter blev återbetalningsskyldiga. Återbetalningen skapade kontrovers då studenterna trott sig ha rätt till fullt studielån och ändå tvingades betala tillbaka.
För att lösa det hela tog regeringen fram en proposition (2010/11:113) där utbildningar som äldre än 2010 fick läsa i 36 veckor och ändå få fullt studiestöd vilket löste det akuta problemet. Samtliga instanser (precis alla, inklusive CSN) i remissen kritiserade dock denna tidsbegränsning vilket regeringen samt S, SD och V var väl medvetna om(2010/11: UbU18). Trots detta var det endast MP som röstade mot. I utskottets betänkande argumenterades det istället studenterna ska ha rätt till undervisning och högskolorna inte ska uppmuntras till förkorta sina utbildningar. I den efterföljande debatten konstaterades också att systemet kanske skulle kunna göras mer flexibilitet om en mer omfattande utredning gjordes. Så här året innan det nya läsåret genomförs kan vi dock konstatera att något sådant inte genomfördes.
Tanken med att inte uppmuntra till förkortning av utbildningen är väl i sig en rätt trevlig idé om den var verklighetsförankrad. Troligen kommer personer inte få mer gjort genom att dra ut tentaperioden över julen utan bara arbeta mindre effektivt. Att tidigarelägga terminen är också svårt med tanke på utlandsstudenter och antagningsprocessen. Vad hände med högskolornas självbestämmande rätt och fördelarna med att skjuta över ansvaret till stiftelser som var på tapet här om året? Systemet idag känns väldigt anpassat för samhällsvetenskapliga ämnen där läsperioden är som ett lov i sig med tid över för mångt och mycket. Intressant nog tycks dåtidens studenter när 36 veckorna infördes på 90-talet att det hade varit bättre med ett höstlov mellan LP1 och LP2 snarare att skjuta fram tentorna till där de är idag. Kanske kommer även vi överleva nästa jul, men kul kommer det inte bli. 
Efter ett lyckat första försök med pallplats har Chalmers Solar Decathlon-lag nu återvänt till Sverige. Tofsen satte sig ner med projektkoordinator Josua Smedberg för en djupare intervju om resan från ritbordet till Kina.
Med en budget på över två miljoner och långa arbetspass lämnar nu den 25-åriga Josua Smedberg projekt Halo bakom sig. Som projektkoordinator ansvarade Josua för lagets kommunikation både med arrangörerna och medier, men också att hitta och upprätthålla projektets 50-tal sponsorer. En inte helt enkel uppgift med tanke på tävlingens relativa okändhet i Sverige.
Solar Decathlon är en internationell studenttävling anordnad av amerikanska energimyndigheten med samarbetspartners. Som det ser ut idag är tävlingen uppdelad i tre grupper världen över, där Chalmers deltog i den kinesiska gruppen som i år hölls i Datong, Kina. Studenterna som deltar har två år på sig att designa, bygga och underhålla ett hus drivet av solceller. Huset bedöms sedan på kostnadseffektivitet, estetik och funktionalitet uppdelat i tio deltävlingar, fem baserade på mätresultat och fem baserade på jurybedömning.
För Chalmers del började det hela på initiativ från professorer på Arkitektur och teknik och masterprogrammet “Design for Sustainable Development”. Tävlingen, som är mer väl- etablerad utomlands, hade redan lockat till sig lag från så väl Spanien som Danmark. Medan Chalmers ansökan till tävlingsorganisationen behandlades lät de simulera tävlingen lokalt. I kursen “Sustainable Building” delades klassen in i grupper för att rita ett soldrivet hus och resultatet bedömdes sedan utifrån tävlingslika kriterier. Det vinnande konceptet var en runt hus med dubbelkrökt tak kallat Halo. När Josuas årgång tog kursen var Chalmers antaget till tävlingen och i ett kursöverskridande projekt fick han och hans kursare välja att delta här istället för i liknande lokala projekt
Bland de som accepterade erbjudandet återfanns A-, AT- och V-studenter samt utlandsstudenter. Sammanlagt involverade projektet ett 40-tal studenter från 15 olika nationer där nya studenter kom och gick av olika anledningar. Vissa var tvungna att resa tillbaka till sina ursprungsuniversitet medan andra valde att inte fortsätta med efterföljande kurs. Momentant bestod laget generellt av ca 25 studenter, varav ett tiotal var med hela under förloppet.
På temat hållbarhet var taktiken att bygga ett runt hus för att spara värme. Här hämtades inspiration från samernas kåtor. Den kyliga vinden tar sig lättare förbi om hörn saknas. Dessutom slipper man så kallade köldbryggor. Man valde också att satsa på delade ytor för att spara plats och isolera med det ekologiska alternativet träfiber. Själva ritningen från det tidigare laget var färdigställd 2011, och våren 2012 drog förverkligandet igång. Till att börja med var man tvungen att anpassa ritningen för att faktiskt kunna realisera den, vilket det tidigare laget inte hade behövt bekymra sig om. Till exempel hade effekten på moderna solceller överskattas och det tänkta dubbelkrökta taket var för komplicerat för det givna tidsschemat. Under hösten 2012 fokuserades det istället på husets detaljer, ledningar och mer exakta mått.
Framåt våren 2013 var det äntligen dags att dra igång med byggandet. Tack vare bra förarbete med ritningen kunde konstruktionen genomföras utan några större förhinder. Josua berättar om ett mycket intensivt arbete med få vilodagar för att passa schemat. Vid deadline den sista april var huset till 90 % klart. Därefter monterades det ned och lastades i containrar som fraktades via båt till Datong. Väl där hade laget 15 dagar på sig att sätta ihop huset på plats och göra den avslutade finputsen med lister, målning och spackel.
Medan tävlingen pågick höll den kinesiska staten på att renovera Datong för att skifta fokus från de lokala kolfyndigheterna till en mer miljövänlig stad med turism. Därför kunde laget bevittna en stad under konstruktion med nya skyskrapor, varuhus och kontorsbyggnader från kända världsarkitekter. Det gjordes även satsningar för att återuppbygga gamla historiska byggnader som förstörts så som tempel, palats och en ringmur. De olika lagen kunde därför bo i ett nybyggt kontorskomplex som senare skulle användas av de lokala myndigheterna. Under vistelsen fanns också ett inplanerat besök av Pekings universitet, som var en av arrangörerna. Förutom faktumet att antalet studenter är det tredubbla på universitet och fler program kan läsas påpekas andra skillnader jämfört med Chalmers. Universitetsområdet där är väsentligt mycket större än här och studenterna bor i hög utsträckning på området. Till följd av detta finns här mataffärer, sjöar och fotbollsplaner och en bevakning 24 timmar om dygnet. En annan detalj är att arbetsveckan är längre med föreläsningar även på lördagar med endast söndagen ledig.
Tillbaka till tävlingen. Utställningens dagar var fördelade mellan allmänheten, VIP-gäster och juryn där deltävlingarna anpassades därefter. Deltävlingen som behandlade inomhusklimatet tog till exempel uppehåll när allmänheten var på besök medan energianvändningen rullade på hela veckan. Att Halo väckte intresse var något som märktes extra tydligt när allmänheten var på plats, köerna var nämligen ca 2-3 gånger längre än för de andra husen. De fick också uppmärksamhet av lokal och provinsiell media i form av tidningar och TV. Innan juryns slutgiltiga uttalande var det mycket jämnt mellan laget och vinnarna.
Av de jurybedömda grenarna vann Chalmerslaget kom- munikationstävlingen, fick andra placering på solpanels- implementering och en tredjeplats för den ingenjörstekniska grenen. En oväntat dålig placering erhölls i arkitektur- tävlingen där man endast kammade hem en sjätteplats. Eftersom det är en mycket subjektiv gren avgjordes det hela på vad juryn valde att fokusera på. Det fanns ett stort utrymme för meningsskiljaktigheter och juryn var inte lika imponerad av den delade sovrumslösningen som de själva var. Sammanräknat räckte deras resultat för en bronsmedalj.
Segern gick istället till det australienska laget från universitetet i Wollongong som också vann arkitekturtävlingen. Konceptet var här en moderniserad solpanelsversion av det så kallade fibro-huset, vilket syftar på en byggteknik som blev populär vid konstruktion av billigare hus under 50-talet. Att just de skulle vinna vara inte helt oväntat då chalmeristerna redan förutspått att de skulle vara en av huvudkonkurrenterna. Men för att vara första gången ett lag från Sverige deltog så får man ändå säga att en tredjeplats är ett bra resultat. Med större erfarenhet kunde viss problematik som inte förutsetts kanske undvikts. Pengar kunde också ha sparats genom att inte köpa sista minuten- lösningar om man hade mer utrymme för förhandling.
Trots all tid och hårt arbete som krävdes är Josua glad över att han deltog. Chansen att följa med ett hus från ritbord till stående byggnad ger ett djupare perspektiv än vad som traditionellt lärs ut på universitetet. Processen ger en grundligare förståelse för hantverket och är en god förberedelse för yrkeslivet. Kring projektet gavs också flera tillfällen att lära sig om sponsor- och mediakommunikation, logistik, byggprocesser och en fördjupning i 3D-verktyget Revit. Därför rekommenderar han starkt studenter att delta i liknande projekt och skulle utan att tveka göra om valet om han blev tillfrågad. Själv tar han examen inom kort med ett examensarbete om att bygga med lokala material. När jag frågar honom om framtiden för solenergi är han övertygad om att det är ett inslag vi kommer se mer av i framtiden, även i Sverige. Till en början kommer solcellspaneler dyka upp som ett komplement för kontor och skolor som främst behöver energi under dagen när det finns sol. En vidare spridning av tekniken skulle nog kunna ses om man tillät privatpersoner sälja elektricitet från solpaneler över det gemensamma kraftnätet. Jag får efter intervjun känslan av att de hållbara bostäderna kan vara nära.