Efter ett lyckat första försök med pallplats har Chalmers Solar Decathlon-lag nu återvänt till Sverige. Tofsen satte sig ner med projektkoordinator Josua Smedberg för en djupare intervju om resan från ritbordet till Kina.
Med en budget på över två miljoner och långa arbetspass lämnar nu den 25-åriga Josua Smedberg projekt Halo bakom sig. Som projektkoordinator ansvarade Josua för lagets kommunikation både med arrangörerna och medier, men också att hitta och upprätthålla projektets 50-tal sponsorer. En inte helt enkel uppgift med tanke på tävlingens relativa okändhet i Sverige.
Solar Decathlon är en internationell studenttävling anordnad av amerikanska energimyndigheten med samarbetspartners. Som det ser ut idag är tävlingen uppdelad i tre grupper världen över, där Chalmers deltog i den kinesiska gruppen som i år hölls i Datong, Kina. Studenterna som deltar har två år på sig att designa, bygga och underhålla ett hus drivet av solceller. Huset bedöms sedan på kostnadseffektivitet, estetik och funktionalitet uppdelat i tio deltävlingar, fem baserade på mätresultat och fem baserade på jurybedömning.
För Chalmers del började det hela på initiativ från professorer på Arkitektur och teknik och masterprogrammet “Design for Sustainable Development”. Tävlingen, som är mer väl- etablerad utomlands, hade redan lockat till sig lag från så väl Spanien som Danmark. Medan Chalmers ansökan till tävlingsorganisationen behandlades lät de simulera tävlingen lokalt. I kursen “Sustainable Building” delades klassen in i grupper för att rita ett soldrivet hus och resultatet bedömdes sedan utifrån tävlingslika kriterier. Det vinnande konceptet var en runt hus med dubbelkrökt tak kallat Halo. När Josuas årgång tog kursen var Chalmers antaget till tävlingen och i ett kursöverskridande projekt fick han och hans kursare välja att delta här istället för i liknande lokala projekt
Bland de som accepterade erbjudandet återfanns A-, AT- och V-studenter samt utlandsstudenter. Sammanlagt involverade projektet ett 40-tal studenter från 15 olika nationer där nya studenter kom och gick av olika anledningar. Vissa var tvungna att resa tillbaka till sina ursprungsuniversitet medan andra valde att inte fortsätta med efterföljande kurs. Momentant bestod laget generellt av ca 25 studenter, varav ett tiotal var med hela under förloppet.
På temat hållbarhet var taktiken att bygga ett runt hus för att spara värme. Här hämtades inspiration från samernas kåtor. Den kyliga vinden tar sig lättare förbi om hörn saknas. Dessutom slipper man så kallade köldbryggor. Man valde också att satsa på delade ytor för att spara plats och isolera med det ekologiska alternativet träfiber. Själva ritningen från det tidigare laget var färdigställd 2011, och våren 2012 drog förverkligandet igång. Till att börja med var man tvungen att anpassa ritningen för att faktiskt kunna realisera den, vilket det tidigare laget inte hade behövt bekymra sig om. Till exempel hade effekten på moderna solceller överskattas och det tänkta dubbelkrökta taket var för komplicerat för det givna tidsschemat. Under hösten 2012 fokuserades det istället på husets detaljer, ledningar och mer exakta mått.
Framåt våren 2013 var det äntligen dags att dra igång med byggandet. Tack vare bra förarbete med ritningen kunde konstruktionen genomföras utan några större förhinder. Josua berättar om ett mycket intensivt arbete med få vilodagar för att passa schemat. Vid deadline den sista april var huset till 90 % klart. Därefter monterades det ned och lastades i containrar som fraktades via båt till Datong. Väl där hade laget 15 dagar på sig att sätta ihop huset på plats och göra den avslutade finputsen med lister, målning och spackel.
Medan tävlingen pågick höll den kinesiska staten på att renovera Datong för att skifta fokus från de lokala kolfyndigheterna till en mer miljövänlig stad med turism. Därför kunde laget bevittna en stad under konstruktion med nya skyskrapor, varuhus och kontorsbyggnader från kända världsarkitekter. Det gjordes även satsningar för att återuppbygga gamla historiska byggnader som förstörts så som tempel, palats och en ringmur. De olika lagen kunde därför bo i ett nybyggt kontorskomplex som senare skulle användas av de lokala myndigheterna. Under vistelsen fanns också ett inplanerat besök av Pekings universitet, som var en av arrangörerna. Förutom faktumet att antalet studenter är det tredubbla på universitet och fler program kan läsas påpekas andra skillnader jämfört med Chalmers. Universitetsområdet där är väsentligt mycket större än här och studenterna bor i hög utsträckning på området. Till följd av detta finns här mataffärer, sjöar och fotbollsplaner och en bevakning 24 timmar om dygnet. En annan detalj är att arbetsveckan är längre med föreläsningar även på lördagar med endast söndagen ledig.
Tillbaka till tävlingen. Utställningens dagar var fördelade mellan allmänheten, VIP-gäster och juryn där deltävlingarna anpassades därefter. Deltävlingen som behandlade inomhusklimatet tog till exempel uppehåll när allmänheten var på besök medan energianvändningen rullade på hela veckan. Att Halo väckte intresse var något som märktes extra tydligt när allmänheten var på plats, köerna var nämligen ca 2-3 gånger längre än för de andra husen. De fick också uppmärksamhet av lokal och provinsiell media i form av tidningar och TV. Innan juryns slutgiltiga uttalande var det mycket jämnt mellan laget och vinnarna.
Av de jurybedömda grenarna vann Chalmerslaget kom- munikationstävlingen, fick andra placering på solpanels- implementering och en tredjeplats för den ingenjörstekniska grenen. En oväntat dålig placering erhölls i arkitektur- tävlingen där man endast kammade hem en sjätteplats. Eftersom det är en mycket subjektiv gren avgjordes det hela på vad juryn valde att fokusera på. Det fanns ett stort utrymme för meningsskiljaktigheter och juryn var inte lika imponerad av den delade sovrumslösningen som de själva var. Sammanräknat räckte deras resultat för en bronsmedalj.
Segern gick istället till det australienska laget från universitetet i Wollongong som också vann arkitekturtävlingen. Konceptet var här en moderniserad solpanelsversion av det så kallade fibro-huset, vilket syftar på en byggteknik som blev populär vid konstruktion av billigare hus under 50-talet. Att just de skulle vinna vara inte helt oväntat då chalmeristerna redan förutspått att de skulle vara en av huvudkonkurrenterna. Men för att vara första gången ett lag från Sverige deltog så får man ändå säga att en tredjeplats är ett bra resultat. Med större erfarenhet kunde viss problematik som inte förutsetts kanske undvikts. Pengar kunde också ha sparats genom att inte köpa sista minuten- lösningar om man hade mer utrymme för förhandling.
Trots all tid och hårt arbete som krävdes är Josua glad över att han deltog. Chansen att följa med ett hus från ritbord till stående byggnad ger ett djupare perspektiv än vad som traditionellt lärs ut på universitetet. Processen ger en grundligare förståelse för hantverket och är en god förberedelse för yrkeslivet. Kring projektet gavs också flera tillfällen att lära sig om sponsor- och mediakommunikation, logistik, byggprocesser och en fördjupning i 3D-verktyget Revit. Därför rekommenderar han starkt studenter att delta i liknande projekt och skulle utan att tveka göra om valet om han blev tillfrågad. Själv tar han examen inom kort med ett examensarbete om att bygga med lokala material. När jag frågar honom om framtiden för solenergi är han övertygad om att det är ett inslag vi kommer se mer av i framtiden, även i Sverige. Till en början kommer solcellspaneler dyka upp som ett komplement för kontor och skolor som främst behöver energi under dagen när det finns sol. En vidare spridning av tekniken skulle nog kunna ses om man tillät privatpersoner sälja elektricitet från solpaneler över det gemensamma kraftnätet. Jag får efter intervjun känslan av att de hållbara bostäderna kan vara nära.
”Informationen från ChS [Chalmers studentkår] är sann, tydlig och öppen. Detta gäller såväl positiva som negativa budskap. Anställda, förtroendevalda och de som är aktiva inom kårens kommittéer, sektioner och föreningar förväntas kommunicera.” Så står det i ChS kommunikationspolicy.
Under arbetet med kartläggningen av Chalmers studentkårs företagsverksamhet, som publicerades i Tofsen #3 2014, stötte jag flera gånger på problem med att få information; bland annat med att möta och prata med relevanta människor.
När jag skulle hämta ut årsrapporterna hänvisade kårens administration till direktören. Direktören vägrade lämna ut dessa till mig som journalist, till kårmedlemmar eller ens till studenter invalda i FuM.
Då jag sökte intervju med restaurangernas chef för att tala om tillväxttakten i verksamheten fick jag som svar att restaurangens styrelseordförande, tillika kårens direktör, hade sagt åt restaurangchefen att inte prata med mig.
När jag därmed vände mig till kårens vd fick jag först svaret att en intervju inte var prioriterad. Dessutom att direktören ”inte svarar inför Tofsen”. Först efter samtal mellan Tofsens chefredaktör och direktören för kåren fick jag intervjutillfälle. Redan samma vecka.
Det här är bekymmersamt. Inte nog med att kårens chefer inte anser att det är deras jobb att ge information till kårmedlemmarna, det finns också en kultur av att tysta ned informationsflöden. Cheferna får inte tala utåt om sin verksamhet. Sånt händer inte i Sveriges företagsvärld.
När jag frågade kårens vd varför det hade varit så svårt att få information så förklarade han att det finns ett bristande förtroende för Tofsen. Det finns en rädsla att Tofsen ska smutskasta kårens goda namn i inget annat syfte än att skapa löpsedlar, likt skvallerpress.
Detta är olyckligt, och även något underligt. Under min tid på Tofsen har tidningen inte publicerat något granskande eller sensationellt material som har varit allvarligt nog för att skada en studentorganisation som ChS.
Efter publikationen om kårens företagsverksamhet i Tofsen #3 2014 så fick vi höra av vice vd i kårens restaurangföretag att han ansåg att artikeln skadat restaurangens varumärke. Om blott en sann och öppen redovisning av företagsgruppens ekonomi, och restaurangföretagens tillväxttakt är nog för att skada dess varumärke så tåls det att ställa frågan: Varför bedriver man en verksamhet som, när den visas upp i det offentliga rummet, skadar ens anseende?
ChS ger sken av att vilja vara sanna, tydliga och öppna i sin kommunikation, internt mellan medlemmar såväl som utåt. Men detta är, av min erfarenhet att döma, för närvarande inte sant.
Isolationism är ingen praktisk policy i dagens samhälle. Om Chalmers studentkår fortsätter att motarbeta media och, oändligt mycket värre, sina egna medlemmar, så kommer ChS skada sitt eget anseende mer än vad en skamlig historia någonsin skulle kunna göra.
Text: Sebastian Lindberg
Frilansjournalist som sedan våren 2011 arbetat för Tofsen
Bild: Vladimír Tóth
Licens: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5/ 
