KRÖNIKA Föreställ dig att få allting serverat på ett silverfat i 18 år: mat på bordet, tak över huvudet, tre olika spelkonsoler i sovrummet, pengar till kläder och underhållning, gymkort och Spotify-premium.
Kalla det privligierad eller bortskämd men så
lever de flesta barnen och ungdomarna i Sverige. Jag inkluderad. När allting gick som det skulle var nästa steg studenten, som gick av bara farten. Det var mest inför livet efter studenten som oron långsamt smög sig fram. Vad skulle man göra? Börja jobba och fortsätta bo hemma hos föräldrarna? Nej, jag ville plugga vidare. Direkt. Jag sökte ett tekniskt program och kom in på Chalmers. Här skulle nog de flesta hoppa av glädje, men jag var orolig. Orolig över att mitt hem och familj befinner sig nere i Skåne, och att jag nu ska flytta upp till en helt ny stad, ny skola och skaffa nya vänner. Det var verkligen ett stort steg att ta. Annars kanske det skulle sluta med att jag bor hemma tills jag är 40 år gammal och det ville jag inte.
Sommaren försvann och plötsligt stod jag bland tusentals folk i färgglada tröjor, väskor och overaller. Är det dessa som jag kommer att stöta på de kommande 5 åren? En pirrig känsla uppstod. Om det var nervositet eller förväntan, det visste jag inte men någonstans innerst inne visste jag att det skulle bli de fem mest spännande åren jag någonsin skulle få uppleva. Dagarna gick och klädhögen blev allt större och magen klagade allt mer. Det är dags att börja ta ansvar och tvätta kläder samt äta annat än bara makaroner och köttbullar. Jag tog tvättnycklarna och bokade tvätt. Jag tog fram laptopen och kollade efter enkla recept. Långsamt men säkert samlade jag erfarenhetspoäng och levlade så småningom upp några nivåer. Efter ett tag lyckades jag både få hem nytvättade kläder och koka ris – samtidigt!
När det gällde skolan gick det inte lika bra. Tempot var helt annorlunda jämfört med gymnasiet och det tog inte lång tid innan jag tappade räkningen på hur många U jag samlat på mig. Vid sidan om fanns föreningslivet vilket jag gav mig in i och som faktiskt blev motivation till att fortsätta kämpa med kurserna. Jag insåg snart att jag inte var ensam om att komma från en stad långt från Göteborg. Jag var inte heller ensam om att kämpa med studierna. Gemenskapen växte för var dag som gick. Chalmerskulturen var nu en del av mitt liv och något som endast vi chalmerister har möjligheten att uppleva. När vännerna som valde att jobba och bo kvar hemma hos föräldrarna frågade mig hur jag hade det i Göteborg, gick det knappt att förklara hur det riktiga studentlivet såg ut. De förstod inte hur man kunde tycka skolan är “rolig” och att student- och föreningslivet kunde ge mer energi och motivation och inte bara suga ur en det sista. Jag nämnde att de går miste om en helt annan värld som är mer verklig och utmanande. De skrattade och sa att jag överdrev.
Men det kvittar för mig. För jag kände mig hemma.
Hemma på riktigt. Och jag ångrar ingenting
Danny Lam Ny i Göteborg
KRÖNIKA Föreställ dig att få allting serverat på ett silverfat i 18 år: mat på bordet, tak över huvudet, tre olika spelkonsoler i sovrummet, pengar till kläder och underhållning, gymkort och Spotify-premium.
Kalla det privligierad eller bortskämd men så
lever de flesta barnen och ungdomarna i Sverige. Jag inkluderad. När allting gick som det skulle var nästa steg studenten, som gick av bara farten. Det var mest inför livet efter studenten som oron långsamt smög sig fram. Vad skulle man göra? Börja jobba och fortsätta bo hemma hos föräldrarna? Nej, jag ville plugga vidare. Direkt. Jag sökte ett tekniskt program och kom in på Chalmers. Här skulle nog de flesta hoppa av glädje, men jag var orolig. Orolig över att mitt hem och familj befinner sig nere i Skåne, och att jag nu ska flytta upp till en helt ny stad, ny skola och skaffa nya vänner. Det var verkligen ett stort steg att ta. Annars kanske det skulle sluta med att jag bor hemma tills jag är 40 år gammal och det ville jag inte.
Sommaren försvann och plötsligt stod jag bland tusentals folk i färgglada tröjor, väskor och overaller. Är det dessa som jag kommer att stöta på de kommande 5 åren? En pirrig känsla uppstod. Om det var nervositet eller förväntan, det visste jag inte men någonstans innerst inne visste jag att det skulle bli de fem mest spännande åren jag någonsin skulle få uppleva. Dagarna gick och klädhögen blev allt större och magen klagade allt mer. Det är dags att börja ta ansvar och tvätta kläder samt äta annat än bara makaroner och köttbullar. Jag tog tvättnycklarna och bokade tvätt. Jag tog fram laptopen och kollade efter enkla recept. Långsamt men säkert samlade jag erfarenhetspoäng och levlade så småningom upp några nivåer. Efter ett tag lyckades jag både få hem nytvättade kläder och koka ris – samtidigt!
När det gällde skolan gick det inte lika bra. Tempot var helt annorlunda jämfört med gymnasiet och det tog inte lång tid innan jag tappade räkningen på hur många U jag samlat på mig. Vid sidan om fanns föreningslivet vilket jag gav mig in i och som faktiskt blev motivation till att fortsätta kämpa med kurserna. Jag insåg snart att jag inte var ensam om att komma från en stad långt från Göteborg. Jag var inte heller ensam om att kämpa med studierna. Gemenskapen växte för var dag som gick. Chalmerskulturen var nu en del av mitt liv och något som endast vi chalmerister har möjligheten att uppleva. När vännerna som valde att jobba och bo kvar hemma hos föräldrarna frågade mig hur jag hade det i Göteborg, gick det knappt att förklara hur det riktiga studentlivet såg ut. De förstod inte hur man kunde tycka skolan är “rolig” och att student- och föreningslivet kunde ge mer energi och motivation och inte bara suga ur en det sista. Jag nämnde att de går miste om en helt annan värld som är mer verklig och utmanande. De skrattade och sa att jag överdrev.
Men det kvittar för mig. För jag kände mig hemma.
Hemma på riktigt. Och jag ångrar ingenting
Danny Lam