”Informationen från ChS [Chalmers studentkår] är sann, tydlig och öppen. Detta gäller såväl positiva som negativa budskap. Anställda, förtroendevalda och de som är aktiva inom kårens kommittéer, sektioner och föreningar förväntas kommunicera.” Så står det i ChS kommunikationspolicy.
Under arbetet med kartläggningen av Chalmers studentkårs företagsverksamhet, som publicerades i Tofsen #3 2014, stötte jag flera gånger på problem med att få information; bland annat med att möta och prata med relevanta människor.
När jag skulle hämta ut årsrapporterna hänvisade kårens administration till direktören. Direktören vägrade lämna ut dessa till mig som journalist, till kårmedlemmar eller ens till studenter invalda i FuM.
Då jag sökte intervju med restaurangernas chef för att tala om tillväxttakten i verksamheten fick jag som svar att restaurangens styrelseordförande, tillika kårens direktör, hade sagt åt restaurangchefen att inte prata med mig.
När jag därmed vände mig till kårens vd fick jag först svaret att en intervju inte var prioriterad. Dessutom att direktören ”inte svarar inför Tofsen”. Först efter samtal mellan Tofsens chefredaktör och direktören för kåren fick jag intervjutillfälle. Redan samma vecka.
Det här är bekymmersamt. Inte nog med att kårens chefer inte anser att det är deras jobb att ge information till kårmedlemmarna, det finns också en kultur av att tysta ned informationsflöden. Cheferna får inte tala utåt om sin verksamhet. Sånt händer inte i Sveriges företagsvärld.
När jag frågade kårens vd varför det hade varit så svårt att få information så förklarade han att det finns ett bristande förtroende för Tofsen. Det finns en rädsla att Tofsen ska smutskasta kårens goda namn i inget annat syfte än att skapa löpsedlar, likt skvallerpress.
Detta är olyckligt, och även något underligt. Under min tid på Tofsen har tidningen inte publicerat något granskande eller sensationellt material som har varit allvarligt nog för att skada en studentorganisation som ChS.
Efter publikationen om kårens företagsverksamhet i Tofsen #3 2014 så fick vi höra av vice vd i kårens restaurangföretag att han ansåg att artikeln skadat restaurangens varumärke. Om blott en sann och öppen redovisning av företagsgruppens ekonomi, och restaurangföretagens tillväxttakt är nog för att skada dess varumärke så tåls det att ställa frågan: Varför bedriver man en verksamhet som, när den visas upp i det offentliga rummet, skadar ens anseende?
ChS ger sken av att vilja vara sanna, tydliga och öppna i sin kommunikation, internt mellan medlemmar såväl som utåt. Men detta är, av min erfarenhet att döma, för närvarande inte sant.
Isolationism är ingen praktisk policy i dagens samhälle. Om Chalmers studentkår fortsätter att motarbeta media och, oändligt mycket värre, sina egna medlemmar, så kommer ChS skada sitt eget anseende mer än vad en skamlig historia någonsin skulle kunna göra.
Text: Sebastian Lindberg
Frilansjournalist som sedan våren 2011 arbetat för Tofsen
Bild: Vladimír Tóth
Licens: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5/ Järnridån i den öppna kåren
”Informationen från ChS [Chalmers studentkår] är sann, tydlig och öppen. Detta gäller såväl positiva som negativa budskap. Anställda, förtroendevalda och de som är aktiva inom kårens kommittéer, sektioner och föreningar förväntas kommunicera.” Så står det i ChS kommunikationspolicy.
Under arbetet med kartläggningen av Chalmers studentkårs företagsverksamhet, som publicerades i Tofsen #3 2014, stötte jag flera gånger på problem med att få information; bland annat med att möta och prata med relevanta människor.
När jag skulle hämta ut årsrapporterna hänvisade kårens administration till direktören. Direktören vägrade lämna ut dessa till mig som journalist, till kårmedlemmar eller ens till studenter invalda i FuM.
Då jag sökte intervju med restaurangernas chef för att tala om tillväxttakten i verksamheten fick jag som svar att restaurangens styrelseordförande, tillika kårens direktör, hade sagt åt restaurangchefen att inte prata med mig.
När jag därmed vände mig till kårens vd fick jag först svaret att en intervju inte var prioriterad. Dessutom att direktören ”inte svarar inför Tofsen”. Först efter samtal mellan Tofsens chefredaktör och direktören för kåren fick jag intervjutillfälle. Redan samma vecka.
Det här är bekymmersamt. Inte nog med att kårens chefer inte anser att det är deras jobb att ge information till kårmedlemmarna, det finns också en kultur av att tysta ned informationsflöden. Cheferna får inte tala utåt om sin verksamhet. Sånt händer inte i Sveriges företagsvärld.
När jag frågade kårens vd varför det hade varit så svårt att få information så förklarade han att det finns ett bristande förtroende för Tofsen. Det finns en rädsla att Tofsen ska smutskasta kårens goda namn i inget annat syfte än att skapa löpsedlar, likt skvallerpress.
Detta är olyckligt, och även något underligt. Under min tid på Tofsen har tidningen inte publicerat något granskande eller sensationellt material som har varit allvarligt nog för att skada en studentorganisation som ChS.
Efter publikationen om kårens företagsverksamhet i Tofsen #3 2014 så fick vi höra av vice vd i kårens restaurangföretag att han ansåg att artikeln skadat restaurangens varumärke. Om blott en sann och öppen redovisning av företagsgruppens ekonomi, och restaurangföretagens tillväxttakt är nog för att skada dess varumärke så tåls det att ställa frågan: Varför bedriver man en verksamhet som, när den visas upp i det offentliga rummet, skadar ens anseende?
ChS ger sken av att vilja vara sanna, tydliga och öppna i sin kommunikation, internt mellan medlemmar såväl som utåt. Men detta är, av min erfarenhet att döma, för närvarande inte sant.
Isolationism är ingen praktisk policy i dagens samhälle. Om Chalmers studentkår fortsätter att motarbeta media och, oändligt mycket värre, sina egna medlemmar, så kommer ChS skada sitt eget anseende mer än vad en skamlig historia någonsin skulle kunna göra.
Text: Sebastian Lindberg
Frilansjournalist som sedan våren 2011 arbetat för Tofsen
Bild: Vladimír Tóth
Licens: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5/